En natt på en busshållsplats

 
Jag skrev förresten en dikt för några veckor sen, en sen kväll. Den ör sådär arbetarromantisk och bitter.


 
 
 
 
 
Nattens kallaste timma slår till likt kölden som sätter sig i kvinnans leder.
Ingen ro på kvällen får den som betalat med sin kropp för att ens kunna finnas till.
Det lilla liv hon lever fläckas av den bördan,
och hopplösheten hos den som aldrig känt en stöttande arm om sig.
En sån förlus för alla, när hennes unika jag aldrig blir mer en ett verktyg för någon annan.
Det finns så mycket där men som hon aldrig hinner känna, se och smaka.
Hon slätar ut rynkorna i lakanet och tänkaer att det var nog inte mer än så.
Vi är samma, vi är tillsammans.
 
 
 
 
 
 
 

KOMMENTERA

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0