A giant at hemköp

Minitortillas! #yolokitchen
 
Gräver som en mullvad i nyvänd jord bland halva-priset-prodikterna på hemköp och hittar inte mycket, är jag rädd. Men en förpackning minitortillas men orange 50% lapp på får följa med hem och bli lunch. Men man ska ju ha nått på dem också! Det är här kreativiteten börjar flöda.
 
Kesoröra, gurka, kikärter, surkål, rökt skinka.

"Sometimes I like to hold small stuff like this and pretend I'm a giant.." Det är nått exalterande över "minimat". Som godis-mini-hamburgarna! Eller typ tapas. Eller plockmat. När det blir litet och gulligt lixom. Barnsligt underhållande. Kolla bara på den lilla tortillan!! :'D
 
 
 
 
 

Hand i hand i bastuklubbarna och skatteparadisen

 
 

 Ska försöka formulera vad jag känner, men en av känslorna är ilska vilket gör det svårt att samla tankarna och uttrycka sig väl. Utöver att lacka ur och vilja slå på saker, så blir jag också fruktansvärt skamsen, ledsen och orkeslös.

 

Att bli matad med bantingskurer, träningsformer och kläder som håller in magen/låren/rumpan på rätt sätt är vardag. Ofta reflekterar jag inte så mycket över det, kanske fnyser till på en bra dag, kanske kollar lite närmare på hur det skulle funka på en dålig dag.

 

Just idag så dök denna upp (bilden nedan) i mitt facebook flöde. Funderar först på om det är ett skämt (på grund av de udda versalerna ".. Konstiga Frukten Som Bränner.."). Så när man inser att det inte är ett skämt så slås jag av tre saker. Först nått i stil med ”Vafaaaan???”, och sen viljan att klicka på länken och veta mer, vilken direkt följer av skam. Skammen över sig själv och sin "fåfänga"( följt av mer "vafaaan" över att de kan få mig att må så dåligt över mig själv).

 

Viljan att vara en smal och vacker tjejer är så himla stor. Så är jag feminist, instruktör i självförsvar och ordförande för ett Ung Vänster distrikt, jag om någon ska väl vara fri från samhällets normtryck om någon! Men det är jag inte. Jag står i underkläderna framför spegelbilden mången morgon och betraktar mig själv. Den stora, platta rumpan, bristningarna på höfterna, de små brösten. Sträcker upp armarna och vrider mig i en pose. Ja, lite bättre, men aldrig tillräkligt bra. Framförallt aldrig tillräkligt smal.

 

Jag vet ju att det är samhällets och könsmaktordningens ideal som härjar i mitt huvud. Men jag vet också att ingen står utanför systemet så länge det består. Inte hon, inte jag och inte ni. Skammen är en inbyggd mekanism i detta system, men den finns där även om jag är fullt medveten om det.

 

Kapitalismen utnyttjar kvinnoförtryck och kroppsfixering för att mjölka pengar, och det är otroligt effektivt för jag kommer aldrig att bli nöjd med mig själv så länge vi lever i ett ojämställt samhälle där tjejer värderas utifrån ytliga faktorer och vår ohälsa ökar. Kapitalismen har inget ”snällt ansikte” (kära FI supporter) har aldrig haft och kommer aldrig att ha. I kapitalismens DNA ligger rasism och kvinnoförtyck, för ett kapitalistiskt system är lika med vinst före välfärd, arbetsgivares profit före rätten till heltid och klädföretagens kroppsretuschering före unga tjejers självkänsla, och tjänar därför på ett kvinnoförtryck. En röst och ett engagemang blir plötsligt rätt tafatt om man inte erkänner den kopplingen, för ett upplösande av könsmaktordningen inom en frodande kapitalism ser ack så mycket mer fjärran ut än i en kamp som är lika delar feminism och socialism.

 

Vi kan peka på strukturer och bryta normer tillsammans, hitta forum där vi kan få fula oss eller bara slappna av och se ut och vara hur vi vill, och det är skitbra. Helt jävla underbart.

 

Men vi kan inte nöja oss med det, jag vill kunna känna så hela tiden, alla dagar och timmar och minuter av mitt liv! Vi måste trappa upp kampen om rätten till våra kroppar och sparka mot patriarkatet och kapitalismen som strosar hand i hand i bastuklubbarna och skatteparadisen. Jag är övertygad om att ett samhälle fritt från förtryck är ett lyckligare samhälle för alla, så sluta att armbåga dig fram bland dina gelikar utan lyft näven ur fickan. Håll huvudet högt! Det nalkas en tid av förändring, så länge vi är många som sluter upp. No freedome til we're equal.

 

 

 

 


En natt på en busshållsplats

 
Jag skrev förresten en dikt för några veckor sen, en sen kväll. Den ör sådär arbetarromantisk och bitter.


 
 
 
 
 
Nattens kallaste timma slår till likt kölden som sätter sig i kvinnans leder.
Ingen ro på kvällen får den som betalat med sin kropp för att ens kunna finnas till.
Det lilla liv hon lever fläckas av den bördan,
och hopplösheten hos den som aldrig känt en stöttande arm om sig.
En sån förlus för alla, när hennes unika jag aldrig blir mer en ett verktyg för någon annan.
Det finns så mycket där men som hon aldrig hinner känna, se och smaka.
Hon slätar ut rynkorna i lakanet och tänkaer att det var nog inte mer än så.
Vi är samma, vi är tillsammans.
 
 
 
 
 
 
 

No freedom 'til we're equal

 
 
!!!!!!!!!!!   No freedom 'til we're equal   !!!!!!!!!!!
 
Har jobbar på denna fina valrörelseplaylist tillsammans med botkyrka-Fredrik aka dj freddy, ett bra tag nu. Det är såklart kul att få bidra med pepp och driv till valrörelsen och hoppas att den kommer i bruk på flera håll. Men det är mer än så, på nått vis. Musik har så stor makt över ens känslor, humör och tankar. Det finns så många artister och låtar jag vill credda av olika anledningar och varje chans man får vill man ta. Inte som att jag har råd att köpa deras skivor lixom, heh.
 
 
 
Feven är en av de största politiska influenserna i mina tidiga ungdomsår. När jag gick i fyran på kvarnackskolan i Krokom så smet jag och min bff Linnéa in i kapprummet på rasterna (pga too cool for school). Där satt vi och rappade fevenlåtar, alla texter memorerade. Sån attityd och sparka uppåt feel, det är nått som präglar en elvaåring ganska hårt. Jag framträdde också med "Bränn BH'n" på småstjärnorna på skolan, kavaj, brunkräm och turban. Sällan har jag känt mig så hård. Kan inte alla bara enas om att hon är bäst?


Säkert! är från de jämtlänska skogarna precis som jag. Att man kan växa upp i en förort till östersund och börja skapa musik som nu spelas över hela landet trodde man knappt var möjligt. Det känns inte riktigt som man har världen för sina fötter när man går på ett praktiskt gymnasie i glesbygdslänets enda stad. Allt känns rätt så fjärran och man kände väl aldrig att man hade nått att komma med. Men Annika Norlin kan sätta ord på den inladsödmjukheten inför livet och den tjejångesten som följer med att leva i ett patriarkat. Jag vill bara skaka hennes hand och säga tack för alla de tårar du har låtit mig fälla, det behövdes.
 
 
Nationalteatern funkar ju i alla lägen. Röja loss till "kolla, kolla" på en förfest eller måla tavlor aggresivt och samhällskritiskt till Barn av vår tid. Jag såg nationalteaterns rockorkester på peace and love 2008 och det var famigtusan en av de bästa konserter jag sett i mitt liv. Hur kan alla låtar tala direkt till hjärtat? Hanna från Arlöv, Men bara om min älskade väntar, ut i kylan. Jo för att de beskriver en verklighet som är lika aktuell idag som den var under proggens tid.
 
 
.. och detta var bara för att lyfta några. Nu tyker ja vi ba tar och kickar röv på den här valrörelsen. Upp till kamp!
 
 
 
 

Slutat knyta näven i fickan

När man känner sig förorättad, fett bummed out eller bara rent av arg så äter det en innifrån. Jag orkar inte ta ett djupt andetag till och låta borgare och rasister sätta agendan för samhällsdebatten, igen. Orkar inte vara generation otrygg och pallar inte en enda sketen mediaraportering till om hur synd det är om sd och vilka huliganer Ung Vänsters fantastiska aktivister är.
 
Det främsta man gör för att kanalisera detta är att organisera sig i Ung Vänster. Eftersom jag redan bockat av det så kompliterar jag med ett argt mejl till mittnytt.
 
 
-------------------------------------------------------------------------
 
 
 
Hej!
 
Det finns en del som bör sägas om inslaget från lunchdebatten på mittuniversitetet i onsdags. Jag är grundligt besviken på mediaraporteringen i landet generellt som på så många sätt sviker befolkningen i vad jag bara kan anta vara den sneda uppfattningen om vad objektivitet innebär.
 
Mittnytt väljer att från debatten i onsdags lägga ALL fokus på att sdu inte var inbjudna till debatten. Denna debatt handlade om skola, arbete och jämställdhet som är otroligt omfattande och viktiga ämnen. Det är väldigt ovanligt att jämställdhet får ett så stort fokus i en debatt över huvud taget och många viktiga poänger gjordes från Ung Vänster, och också från Grön ungdom. Ändå väljer mittnytt att onsyliggöra argument kring unga tjejers ökade ohölsa, rätten till sin egen kropp och rätten till heltid. Detta i förmån för att spä på sverigedemokratiska ökända martyrskap. Detta är ett svek mot tjejen som lever med ätstörningar, kvinnan som sliter i vården och den våldtagna tjejen som blir misstrodd av rättsväsendet.
 
Det finns inget som säger att arrangören för en debatt har ett ansvar att bjuda in partier som har en odemokratisk idiologi. Det är inte en självklarhet att rasister ska få spy galla över folk och det är inte en rättighet att inskränka andra människors livutrymme.
 
Ett demokratiskt land anser jag vara ett land där alla är lika värd oavsätt faktorer som kön, etnisitet, sexuell läggning eller handikapp. Vi har grundläggande rättigheter i detta landet såsom exempelvis ytrandefrihet och möjlighet till utbildning. Yttrandefriheten innebär just det att respektera allas röst, men inskränker man den rätten för någon annan utifrån de olika faktorerna så har man frångått principen om allas lika värde. Driver man sverigedemokraternas politik så har man en djupt kvinno- och främlingsfientlig syn, vilket innebär ett inskränkande av våra rättigheter och vårt livsutrymme. Vem värderar vi högst? Den som vill jaga papperslösa i tunnelbanan eller den som flyr från förtryck och söker en fristad? Den som utmålar etnicitet och heder som det största jämställdhetsproblemet eller alla de kvinnor som dagligen blir utsatta för våld av män?
 
Med tanke på hur svts lokalmedia på senare tid behandlar frågor om sd och sdu så kan man säga att det med ganska stor sanorlikhet inte hade spelat någon större roll om sdu hade varit bjudna till den här debatten eller inte, utan de hade antagligen fått dominera i nyhetsinslaget i vilket fall. Jag tycker det bör föras en diskussion på redaktionen om vad det innebär att vara journalister och vilket ansvar ni har gentemot människor att sprida nyheter och samhällsinformation. När man väljer rubriker och tittarsiffror före jämlikhet och objektivitet så låter man högern och rasisterna sätta dagordningen i samhället.
 
Jag är tveksam över om syftet med inslaget från debatten i onsdags var att springa rasisternas ärende, men det är utslaget av ditt agerande. Därför uppmanar jag mittnytt och all media i landet att granska sig själva kritiskt, och förhoppningsvis hitta tillbaka till varför man gick in i det yrket man valde från första början.
 
 
 
hälsningar, Elin Morén

I'd roll out of bed in the mornin', throw on what I wanted and go

 

Det har varit intensiva jävla veckor, foo shoo. Som kulminerade i en examination i onsdags som inte bara gick bra utan dessutom så-himla-bra. När man kvällarna innan funderat på att ge upp, ta en resa till Ibitza och klippa alla kontakter till Sundsvall så är det skönt att i efterhand känna att det var värt jobbet. Vi fick massa cred och ny energi till att satsa mer på studierna, det behövdes verkligen.

 

Så när karavanen bar av ut till Birsta dagen efter, shoppingcentret utanför stan, klart man hängde på. Man är värd lite umgänge, fika och kanske nått litet bling, tänkte jag. Vad jag inte visste var att jag skulle komma hem med drömjackan.

 

Gick rutinenligt in på ”tjej palt” för att dregla över plagget jag redan accepterat att jag aldrig kommer ha. Så började expediten konversera lite, typ ”fin handväska”. Så säger jag på skoj, eftersom jag ändå stod och smekte jackan, ”du har inte denna fast nån som är lite skadad eller med produktionsfel, kanske som nån spillt på, som du säljer lite billigare? Hö hö hö”. Så out of the blue säger hon att jag kan få 20% på den, för att ”det är ju torsdag, hehe”. Kan man verkligen tacka nej då… kan man det, I ask you? NO SHAME

 
 
 
 

I was dancing the whole way home

 
 
 

RSS 2.0