The restlessness of the martyr, water flowing over me

 
Pendlar mellan att vara svinbitter och mysförkyld. Labil dödsjuk livsnjutare, minst sagt. Efter att blivit hemjagat från uni med verbala högaflar har jag strandsatt mig själv in the hub med katten, datorn och tre liter grönt te. Kanske jag slänged tekulan i väggen, kanske inte. Jag kanske hatar att vara sjuk.

Men har accepterat mitt öde mer och mer under dagen med hjälp av Nanny Fran Fines smoothing voice of comfort, för att inte tala om Thåströms tröstande närhet. Men kl 17 är det jag som går på möte, och hör sen.
 
 
 
 
Och jag kan inte sluta lyssna på den här låten. Talking heads - once in a lifetime. Första jag gjorde i morse var att slå igång denna på spotify på repeat, blunda en stund till och föreställa mig nya gator i nya städer. Kullar och bergstoppar! Molnslöjor driva över en blå himmel! Hålla någon i handen och hoppa i vattnet från en liten landsbygdsbro! Cykla flera mil bara för att köpa glass i en liten butik med en gullig gårdskatt! Inga mer days goes by, bara ut och springa tills benen flyger av! Å blev alldeles yr av att skriva dessa sista rader, alvarligt, lätt tårögd. Har ni sett Almost Famous? Turnébussscenen dagen efter festen när de börjar sjunga tiny dancer tillsammans? Phuuuuuuuu the feels. För mycket äventyrslustan för mitt nuvarande förkylda tillstånd. Men DU kan lyssna och jaga solen tills den slinker under horisonten. Gör det nuuuu. Nu!


Same as it ever was
 

KOMMENTERA

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0