Vi skapar en traumatiserad generation

 
Jag skrev ett mejl till Carl Bildt. Ja, i desperation. I egenskap av utrikesminister och kanske någonstans i egenskap av medmänniska. Jag har verkligen inget att gå på att det skulle göra någon som hellt skillnad i hur han eller den Svenska regeringen agerar men hopplösheten slukar en hel då man tvingas se på när galenskap härjar. Jag vill dra igång flyglarmet, tända bålet som sänder en signar över bergsryggarna att Palestina är i nöd. Ta min bästa vän i hand och storma rikstagen, storma alla riksdagar, och ropa förtvivlat att människor behöver vår hjälp.

För ikväll blev det bara ett mejl till utrikesministern i ett desperat hopp om kunna göra skillnad.
 

Mejlet:

Vi skapar en traumatiserad generation
 
Jag tänker låtsas som att det inte finns en historik eller konflikt oss emellan. Som att jag inte vet om att du har helt andra intressen än mig politiskt utan bara för den tiden det tar att skriva detta mejl förlita mig på att man kan vända sig till sin utrikesminister när man är i sin desperataste stund. Lite som att ge in och sätta sig på knä med knäppta händer även fast man ihärdigt i sin vardag hävdar att man är ateist så tänker jag be dig att agera.

Det finns krig med stridande parter där diplomatiska och fredliga samtal kan leda till ett upplösande av konflikten. Det finns bråk mellan barn på dagis som kan upphöra efter ett pedagogiskt samtal tillsammans med en medlande förskolelärare. Men det finns också företeelser såsom den i Palestina. Israel som är en av världens största militära nationer ockuperar Palestina och systematiskt inskränker det palestinska folket. Men vänta, vi har bara börjat. De har under decennier mördat oskyldiga människor för att vinna mark och resurser. De har medvetet skjutit mot palestinska barn, bombat sjukhus och dagligen terroriserat palestinska medborgare i deras vardagliga liv. Det finns inte tillräckligt många ord eller bilder som kan beskriva hur ett liv i Palestina vore om man inte är en av dem som dagligen lever i terrorn.

Jag skriver i desperation. Jag skriver i tårar och med svår andhämtning. Om min medmänniska skulle fara offer för ett våldsattentat på gatan hade jag sprungit ut, lagt min jacka som kudde under huvudet, stoppat blödningen med mina bara händer och omfamnat denna i ett försök till att trösta djup skräck. Jag kan inte springa ut på gatan på Västbanken eller Gaza för jag bor på Västra Långgatan i Sundsvall, men min instinkt är densamma. Den som man kallas för empati, solidaritet och medmänsklighet. Eller kärlek.

Min låtsaspappas mamma var med i en bilolycka när hon var ung och fick aldrig berätta om det för någon. För något år sen smög det fram en sen kväll och hon brast i gråt och återupplevde den fasa hon kände den kvällen hon kröp ut bilen på en isig gata i Norrland. Det vi skapar nu i Palestina är en traumatiserad generation som kommer behöva många långa nätter att gråta ut för att kunna leva på riktigt. Ett slut på ockupationen skulle innebära att den helande processen skulle kunna börja och någon gång skulle dessa barn och ungdomar få ro, och livsglädje. Och ja, jag säger vi. För vi är alla medskyldiga så länge Israels förtryck får fortsätta. Vår frihet är ingen frihet värd namnet utan den av Palestiniernas.

Den normalisering av militarisering som sker då Israels övergrepp accepteras påverkar hela världen. Om ett så långvarigt och brutalt förtryck får fortgå, har vi då inga garantier om trygghet och frihet?

Det är akut. Det är ett akut läge just nu. Jag tror att du är medveten om situationen. Jag tror alltså inte att du är en ignorant eller lurad person, utan faktiskt har tillgång till ett direkt informationsflöde från ockupationen och därmed vet hur den ser ut. Förtryckare, och förtryckta. Vi är många som agerar, som ställer oss på gatan och berättar palestiniernas historia, som bojkottar Israel och som förenas i solidaritet med det Palestinska folket. Varje enskild människa kan organisera sig och sprida ordet och genom att fler ansluter sig desto större press kan vi sätta på Sveriges regering. Det vi gör kan göra skillnad, men det kan bara göra riktig, långvarig skillnad om det lyckas få de ledande i landet att ta en ställning och agera också. Så nu är det er tur.

Det går att få ett stop på dödandet. Vi står här med lösningen men utan medel att kunna göra något. Det är nationer runt om i världen som uttryckligen måste uttala sitt stöd för de förtryckta palestinierna och inleda en nationell bojkott av Israel. Det är bara feghet eller egna vinstintressen som skulle kunna stå i vägen för ett sådant ställningstagande, och om så är fallet, må så vara. Finns det en strimma av medmänsklighet på mottagarsidan av detta mejl så antar jag att en bojkott mot Israel hade påbörjats redan.

Men när dina nära och kära blir sjuk så faller du på knä ändå, oavsett om du är en rationell människa som viftar med vetenskapens fana. Jag kommer vara en av dem som dansar barfota på kullerstenarna i stan dagen då ockupationen upphör, Gaza och västbanken återförenas och Palestiniernas frihet är säkrad..

I hoppfull desperation,
Elin Morén
 
 
 
 

KOMMENTERA
Postat av: Freedom fighter

Bra initiativ! Jag är glad att det finns sådana här människor som vill förändra och tar sig tid för förändring! En eloge till Elin! // Miljöpartisten

2014-07-23 @ 23:38:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0