Inte konstigt att även sjuåringar funderar på att banta för att passa normen

 

En av livets svåraste tider för de flesta måste vara högstadiet. Sätt flera hundra ungdomar i samma byggnad, tvinga dem att prestera på lektionstid och umgås på rasterna med minimalt stöd från vuxna, med andra ord 200 hormonella och identitetsförvirrade människor utan översyn i korridorer och uppehållsrum. Detta låter mer som ett sadistiskt experiment med minderåriga än en trygg, lärande miljö. Det är klart det blir kaos.

 

Jag riktigt känner ångesten i väggarna när jag går in i en högstadieskola, och även krypandes längs huden på mig själv. Visst var mycket kul; schyssta kompisar, skolpjäser och en del väldigt bra lärare. Men mycket gick också ut på att klara av dagen. Gå igenom en korridor själv förbi ett gäng nior var lika läskigt då som att tassa förbid ett gäng med järnrör på stan skulle vara idag. Kommer de säga nått till mig? Tänk ut ett asbra svar-på-tal nu! Kanske faller de krokben eller knuffar in mig i skåpen? Kanske skriker det eller börjar sjunga på nån snuskig låt. Ignorera eller garva, vad får mig att överleva? Det var en väldigt hotfull och många gånger våldsam miljö. Någon som inte känner igen sig?

Och jag har alltid känt mig ”annorlunda”. Jag har aldrig ” passat in”, vilka jag än har hängt med (klassens nördar eller klassens populära) eller hur har jag klätt mig (tro mig, har testat det mesta). Även fast jag idag tycker jag är en okej välanpassad vuxen människa så sitter utanförskapet väldigt djupt i bröstet. Som att aldrig bli uppvaktad av nån kille, och få spydiga kommentarer efter sig om ens utseendeföljt av allmänna fniss. Det är klart man tyngs ner, varje kommentar är en ny sten i magen att bära. Är det konstigt att man är så beroende av bekräftelse idag som man är?

 

Anekdot: Jag och två av mina då bästa vänner har mött upp några killar i klassen på en ishockeyplan en kall vinterkväll. Vi har lagt ner ett av målan och sitter där och leker saning och konsekvens. Min kompis frågar en av killarna (som jag såklart var kär i) vem som är snyggast i klassen. Han funderar och svarar "Elin" (mig) varpå det går ett par tysta sekunder innan han sager "närå, skoja!" och alla skrattar. Det är nått man aldrig glömmer och bara en av de gånger man har fått veta hur banalt de vore att någon kille skulle tycka just jag var snygg.

Hur en tjej ska se ut är ständigt under luppen, något som tillåts påpekas, diskuteras och krävas, även hos unga tjejer. Inte konstigt att även sjuåringar funderar på att banta för att passa normen i dagens Sverige.

Det finns såklart inget egenvärde i att känna sig utanför, ful och utsatt. Sen så tror jag högstadie-ångesten kommer i många olika former. Man kan nog vara den mest åtråvärda bruden i klassen men ändå känna att man aldrig räcker till också. För min egen del så är det skönt att lyfta det man gjorde bra, jag kan känna en stolthet över mini-me som ändå inte vacklade, hon hade en fet integritet. Den kan jag nu ta med det i kampen för ett bättre samhälle och en bättre skola där vi inte ställs emot varandra och där alla har utrymme att utvecklas och utforska sig själv. Där vinstintressen aldrig går föra rätten till utbildning och en trygg vardag. Där normen för vad som är okej inte är kvävande snäv utan att man får hitta sin egen norm i sig själv.

 

Bild tagen för 8 år sen, Elin 14 år i Badhusparken i Östersund.

 


KOMMENTERA
Postat av: L

Boom! Det här tyckte jag var fint att läsa. Tack!

2014-01-24 @ 10:21:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0