TA CHANSEN. På lördag är det öppet hus här på Västra långgatan i Sundis. Hade ändå tänk bjuda in till skönt umgänge och skojs på lördag, så jag slår två flugor i en smäll. Mellan kl 18-20 är det allmän utdelning av kläder till de Sundsvallsbruds som känner att de kunde behöva lite nytt (och gammal) till garderoben. Så höjer vi glasen efter det och omfamnar kvällen med glada skratt, tjo och tjim!

Lördagkväll, dagen D

 

 

Hade en ny föreläsare idag under kursen tpografi, just denna handlade om kreativt idéskapande. En sån där föreläsning som kommer i alla kurser när man läser något estetiskt kan jag tänka mig, i alla fall i en designutbildning.

Han var typiskt spexig, slängde ut random frågor och fick oss att döpa häst-huvud-statyn i fäldinsalen på miun. Jag tänkte först att det var uppfriskande, men såhär efteråt slogs av en annan tanke. Under föreläsningen definierade han själv kreativitet som att skapa något nytt. Så med tanke på att föreläsare i just det här ämnet alltid är väldigt spexika kanske ett nytt sätt  att hålla i föreläsningen på skulle vara som en sluten, liten, grå mussla. DET skulle varit en kreativt utforma föreläsning i kreativt idéskapande. Just sayin’

En av livets svåraste tider för de flesta måste vara högstadiet. Sätt flera hundra ungdomar i samma byggnad, tvinga dem att prestera på lektionstid och umgås på rasterna med minimalt stöd från vuxna, med andra ord 200 hormonella och identitetsförvirrade människor utan översyn i korridorer och uppehållsrum. Detta låter mer som ett sadistiskt experiment med minderåriga än en trygg, lärande miljö. Det är klart det blir kaos.

Jag riktigt känner ångesten i väggarna när jag går in i en högstadieskola, och även krypandes längs huden på mig själv. Visst var mycket kul; schyssta kompisar, skolpjäser och en del väldigt bra lärare. Men mycket gick också ut på att klara av dagen. Gå igenom en korridor själv förbi ett gäng nior var lika läskigt då som att tassa förbid ett gäng med järnrör på stan skulle vara idag. Kommer de säga nått till mig? Tänk ut ett asbra svar-på-tal nu! Kanske faller de krokben eller knuffar in mig i skåpen? Kanske skriker det eller börjar sjunga på nån snuskig låt. Ignorera eller garva, vad får mig att överleva? Det var en väldigt hotfull och många gånger våldsam miljö. Någon som inte känner igen sig?

Och jag har alltid känt mig ”annorlunda”. Jag har aldrig ” passat in”, vilka jag än har hängt med (klassens nördar eller klassens populära) eller hur har jag klätt mig (tro mig, har testat det mesta). Även fast jag idag tycker jag är en okej välanpassad vuxen människa så sitter utanförskapet väldigt djupt i bröstet. Som att aldrig bli uppvaktad av nån kille, och få spydiga kommentarer efter sig om ens utseendeföljt av allmänna fniss. Det är klart man tyngs ner, varje kommentar är en ny sten i magen att bära. Är det konstigt att man är så beroende av bekräftelse idag som man är?

Anekdot: Jag och två av mina då bästa vänner har mött upp några killar i klassen på en ishockeyplan en kall vinterkväll. Vi har lagt ner ett av målan och sitter där och leker saning och konsekvens. Min kompis frågar en av killarna (som jag såklart var kär i) vem som är snyggast i klassen. Han funderar och svarar "Elin" (mig) varpå det går ett par tysta sekunder innan han sager "närå, skoja!" och alla skrattar. Det är nått man aldrig glömmer och bara en av de gånger man har fått veta hur banalt de vore att någon kille skulle tycka just jag var snygg.

Hur en tjej ska se ut är ständigt under luppen, något som tillåts påpekas, diskuteras och krävas, även hos unga tjejer. Inte konstigt att även sjuåringar funderar på att banta för att passa normen i dagens Sverige.

Det finns såklart inget egenvärde i att känna sig utanför, ful och utsatt. Sen så tror jag högstadie-ångesten kommer i många olika former. Man kan nog vara den mest åtråvärda bruden i klassen men ändå känna att man aldrig räcker till också. För min egen del så är det skönt att lyfta det man gjorde bra, jag kan känna en stolthet över mini-me som ändå inte vacklade, hon hade en fet integritet. Den kan jag nu ta med det i kampen för ett bättre samhälle och en bättre skola där vi inte ställs emot varandra och där alla har utrymme att utvecklas och utforska sig själv. Där vinstintressen aldrig går föra rätten till utbildning och en trygg vardag. Där normen för vad som är okej inte är kvävande snäv utan att man får hitta sin egen norm i sig själv.

Bild tagen för 8 år sen, Elin 14 år i Badhusparken i Östersund.

Hej livet. Hej fria luftvägar. Hej medmänsklighet. Jag känner att det finns den här lilla jätte-elefanten på våra ryggar som vi borde bemöta. Nu, nu tar vi upp detta, inga jävla hyshpysh, det tar oss ingenstans... Livet är rätt shytta nu va? Det har varit rätt shitty ett tag nu va?

Va nä va what va nä? Fast om du tänker efter så är det mer shitty än vad det skulle behöva vara. Sen när skulle livet gå ut på att behöva hålla sin guard uppe hela tiden, tänka på sig själv för man har inte tillräkligt för att tänka på andra. Ha en mörk, bollig, hårig ovän av oro i magen över sånt som borde vara minimikraven för att leva. Spänningshuvudvärk, magsår, ryggont, nedsatt immunförsvar, andra- tredje- fjärdehadskontrakt på lägenheten. Behöva kleta på ett leende som sager "Hejsan, hallå, jag är en entreprenöööör som skapar min egen lycka" även fast du kämpat för att få en praktik det senaste halvåret och har brutalt mesverk.

Ja det är vad livet gått ut på sen alltid, för vi som är ung idag. Det har hamnat ett likhetstecken mellan orden förändring och försämring. Nedskärningar och skollunch för en krona mindre per tallrik för varje år. Jag säger inte att livet i sig suger, men det är så mycket kämpigare än vad det ska behöva vara. Vi blir uthängda som lata slashasar och det svider i själen att få höra.

Snälla slashase-förespråkare. Tänk dig att vara anställd på en tim-jobb där du blir inringd nån gång i veckan, alltid sitta hemma med telefonen i näven för om du missar en inringning blir du aldrig ringd igen. Ha en telefonräkning att betala och julklappar att köpa med en osäker inkomst varje månad. Vakna på natten och räkna på fingrarna om du har råd med en extern hårdisk till den halvdöda laptoppen eftersom din universitetsutbildning kräver mycket lagringsutrymme  Så måste du ändå bara smile away och "prata för dig", sälja varan, var utåtriktad, social och karismatisk.

Tänk om jag är en lite halvkonstig, halvosocial tjej som inte tycker om att sälja nått. Nu säger jag inte att jag är det, men om jag vore det, förtjänar jag då inte att vara trygg och må bra? Så länge vi har borglig politik som bygger det självätande kapitakistiska systemet kommer det fortsätta vara hårt, jobbigt, ångestladdat och allmänt shitty - helt i onädan. Eftersom förändring är inte bara nödvändig utan också möjlig.

Rösta rött i valet, homies. Så kommer vi kunna ha mer kul tillsammans framöver än vi kan ha nu.

ps, snart frisk igen, tror jag.

OBS, detta är inte "min historia", det är vår historia om ett samhälle som inte byggs för oss unga och för vanligt folk.