And when you're needing your space to do some navigating

Hej, tjej och nyligen fyllda 23. Halvväs till pensionen. Inte riktigt men detta året gjorde håret mitt betydligt mycket gråare, 2013 vilken joker du har varit i mitt korthus.
 

Är det sådär lite löjligt förutsägbart att göra en emotionell flashback av året som gått såhär några dagar innan nyår? Yeah i guess so. Men en klysha är en klysha av en anledning, som Marshall i HIMYM säger. Så här följer en summering av ett år som började förjävla dåligt men som har hämtat upp sig till ett stadigt trummande och siktar in sig till nästa år på att bli en full ensemble.

 

Jag tror jag aldrig varit så ledsen och sällan känt mig så levande. Året föddes ur en livskris med mycket tvivel och ångest som kulminerade någonstans i februari-mars då skeppet slog i det sen en tid tillbaka annalkande isberget. Det var en jobbig tid i privatlivet kombinerat med att vara råförkyld (haha, ja en viktig detalj) i flera veckor och behöva vara i skolans verkstad flera kvällar i veckan. Vilket gjorde en svår tid ännu svårare, att måsta jobba hårdare för att hålla sitt kaos inom sig. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som då, det tog som aldrig slut på tårar, och när de väl tog slut så ersattes dem av en rutten tomhet då man trippar på kanten av att ge upp. Inte ge upp livet som så, utan ge upp kampen att bibehålla nån sorts fasad av att ha allt under kontroll. Jag fick springa på toaletten på universitetet flera gånger de här veckorna när tårarna brände, visa gånger lät jag de komma samtidigt som jag putsade på min modell i verkastan. Ingen verkade ha nått att säga om det, kanske ingen såg eller så ville ingen se. Nått av det värsta var att inse att de människor jag har som närmast då var alldeles för långt borta, och det var otroligt ensamt. Jag vaknade på nätterna och visste inte vart jag var, förstod inte vad som hände och undrade om jag höll på att bli galen. Det gör jag fortfarande ibland, men mer och mer sällan.

Då lärde jag mig att tiden faktiskt läker, om inget annat gör det. Hur skamfullt det än känns att må uselt och tappa kontrollen så måste det få vara så. Det är okej att må dåligt, helt sjukt att nått sådant behöver sägas, men jag tror många andra där ute också kan känna så. Jag tror att jag är fett bra på att hålla ett leende på utåt och kanske få förstår att ibland är det jädra shitty inne i denna männska också. Men det är jag nog inte ensam om. Vi är många, framförallt tjejer, som bär på jobbiga livshändelser och känslor som håller på att äta upp en, men vi håller skenet uppe ändå. Jag tror man måste få tappa kontrollen och vara brutalt, kaosigt ledsen ibland. Inför sig själv men också inför andra. Det kan vara vad som krävs för att kunna komma tillbaka.

Så har man klättrat och klamrat och slitigt för att också göra det, komma tillbaka till ett läge då man känner igen sig själv igen. Trots denna pissiga tid i livet som kanske ibland fortfarande springer mig runt knutarna så har jag gjort så mycket nytt, träffat så många nya människor och växt som person att jag omöjligt kan döma ut hela år 2013. Ibland känner jag mig så stark, som vågar utmana mig själv och hela tiden överbevisa mina egna tvivel om att räcka till. Hoppade på ett fabriksjobb under sommaren i min hemstad. Jag genomförde ett, i min mening, fantastiskt fotoprojekt i Grekland. Jag har lagt ner min själ i att få en stark tjejjour på orten. Gjort ett hem åt mig och min lilla katt där vi kan vara trygga och må bra.

Har fått se ena systern ta studenten och då själv tampas med förändringar i livet, och jag fick ta ut den andra systern på en krogöl för första gången. Är så tacksam över att ha så fina människor i mitt liv även om de oftast är alldeles för långt borta. Att få träffa familj och vänner är nått jag värdesätter mer och mer, det gäller att lyssna på sig själv och vad som får MIG att må bra. Det kommer inte alltid naturligt att känna sig själv, även det är ett förhållande man kan behöva jobba på.

Sorry. Jag tog med mycket tungt i den här summeringen, men det är för att jag hoppas att det finns de som kan känna igen sig och finna tröst i att inte vara ensam. Jag mår bra nu, det blev lättare.

Och här sitter jag nu och förbereder inför att få min dröm besannad. Att få utbilda instruktörer i feministiskt självförsvar kommer oavgjort vara det finaste och viktigaste jag har gjort i mitt liv hittills, och det är just så jag ska börja år 2014 på Ung Vänsters veckokurs i Motala. Undra vad detta år kommer bjuda på, inga isberg snälla, men gärna andra sorters bergstoppar av nya upplevelser. I'm looking up, still looking up!

 

 

 
 
 

KOMMENTERA

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0